Historik

Myndigheten Statens historiska museer bildades först 1998. Men de ingående museerna har en långt längre historik. Här kan du läsa om de viktigaste milstolparna för myndigheten och de ingående museerna.

Samlandet på historiskt märkliga föremål, naturalier m.m. började relativt sent i Sverige. På kontinenten - i Italien, Tyskland och Frankrike - hade furstar och prinsar skapat egna kuriositetskabinett redan under renässansen. Dessa skulle senare bilda kärnan i ett mer systematiskt samlande som under sent 1700-tal och 1800.talet utmynnade i nationella offentliga samlingar. I Sverige var det kungarna under det sena 1500-talet som ägnade sig åt lärda studier och samlande - främst då Erik XIV.

Myndigheten Statens historiska museers samlingar kan räkna sitt ursprung från 1572 i samband med tillvaratagandet av, för statens räkning, vissa äldre svenska mynt. Den bakomliggande orsaken var striden mellan Sverige och Danmark om rätten till nationalsymbolen med de tre kronorna. Johan III ville få fram tidiga bevis på att Sverige länge använt denna symbol. Därför utgjorde mynten ett viktigt bevismaterial.

Mycket länge, ända fram till början av 1800-talet, var det mynt och medaljer som förvärvades och systematiserades. Samlingarna förvarades genom åren i olika byggnader: Slottet Tre kronor, Antikvitetskollegiets lokaler på Helgeandsholmen, Stockholms slott, Ridderstolpska huset vid Skeppsbron, Nationalmuseeibyggnaden på Blasieholmen och slutligen Historiska museet vid Narvavägen och för Kungl. myntkabinettets del på Slottsbacken i Gamla stan.

Uppodlandet av nya marker, moderna jordbruksmaskiner m.m. gjorde att man under främst andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet kom att påträffa ett stort antal förhistoriska fornsaker. Under 1900-talet intensifierades de arkeologiska undersökningarna runt om i landet. Även detta innebar att de förhistoriska och medeltida samlingarna i Historiska museet växte explosionsartat.

Lokalerna i Nationalmuseets byggnad upplevdes snart vara alltför trånga för museet och det år 1930 nyinrättade Riksantikvarieämbetet. Vid slutet av 1930-talet stod det klart att Historiska museet och Kungl. myntkabinettet skulle få nya lokaler vid Narvavägen på Östermalm.

Under 1920- och 1930-talen lades grunden för ett nytt Sverige. Modernistiska teorier kopplades samman med idéer om en stark välfärdsstat i folkhemstappning. Historien och det förflutna sågs allt mer som något att ta avstånd ifrån, att övervinna och lägga bakom sig.

För att möta dessa tidens utmaningar ville kulturminnesvårdens högste chef, riksantikvarie Sigurd Curman, förnya och förändra verksamheten. Den 17 april 1943 öppnade utställningen "10 000 år i Sverige" i Historiska museets nya lokaler på Narvavägen. Utställningen, och den syn på kulturarvet som där manifesterades, var en reaktion på det som hänt i Sverige och Europa. Kriget pågick för fullt. Norge och Danmark var ockuperade och nazisterna gjorde anspråk på delar av kulturhistorien i propaganda och rasideologi.

Curman ville försvara Sverige och dess historia, han ville visa hur kulturarvet som gemensam och samlande kraft kunde vara en del i ett mentalt försvar för nationen och dess folk. Historiska museet blev ett led i landets mobilisering, en rustkammare för känslomässigt och intellektuellt motstånd.

På så vis var tillkomsten av Historiska museet, i dess nuvarande byggnader, ett svar på det politiska läget i Sverige och världen. Det gör dess stränga borgarkitektur och nationella symbolik lättare att förstå. Men det ställer också frågor till oss idag. Vilka viktiga omvärldsfaktorer bör vi förhålla oss till idag? Vad kan vi använda historia och kulturarv till nu? Var finns de viktigaste behoven?

 

---

Ansvarig: Gun Nordquist